Hoof It Up!

Jag och min matchsponsor, QPR-fantasten, åker försenat mot hockeyhallen i den norra delen av Västerås. Vi ska se hemmalaget Västerås mot gästande Malmö. Det är bilköer in till parkeringen trots att det är minuter kvar till nedsläpp.

I den lokala tidningen i Västerås så har man ofta skrivit om “gulsvarta iskrigare” och “hockeytown Sweden”. Så det är nästan så att jag förväntar mig Clarence ‘Screaming Buffalo’ Swamptown komma skrinnande över isen.

Nej istället fjantar det omkring ett gäng låtsashårda killar som tycker om att åka i åttor. Jag har sett två NHL-matcher live på Long Island och jag kan säga att om NHL någonsin behöver lektioner i skridskodans då är det Sverige de ska ringa.

Det är ingen som åker med trissan (har jag lärt mig att det heter) mot mål. Nej ner i hörnen, snurra runt och passa fel, det är mer melodin för kvällen.

Nej låt oss istället fokusera på ishockeypubliken för en stund. Jag vill inte säga att de är retarderade. Inte allihop. Men ni vet de där personerna som inte är muppar, men ändå saknar ett par pommes frites för att få ett Happy Meal? Om ni någonsin undrat vem det är som köper Basshunters skivor och de horribla Hard Dance Mania som det görs reklam för på TV, då har ni svaret här. Det var dessa som fick försäljningen av skal till mobiltelefonerna att gå runt.

På det hela en märklig föreställning både på isen och på läktarna.

4-1 till hemmalaget och det berodde mer på att Malmö var dåliga än att Västerås var bra.

Hemma sen är allt som vanligt. Vi dricker vårt kaffe och hummar intresserat åt intigheter.

Blåvalen har förändrat sin sång, läser jag, numera sjunger jordens största djur dovare än vad de gjorde för femtio år sedan.

Havsmusik och valars sång.
Bilar på rad och en arena i norr.

Det måste betyda någonting.